Måttfullhet

Den kändes som ett gift, övergivenheten. Tomheten i kroppen satt hårt, som ett kompakt fast åtdraget brett bälte runt midjan. Måste ut från lägenhetens dystert grå vibrationer. Väggarna skrek åt henne: Du är ensam... du är ensam... du är... Samtidigt som hon klunkar i sig några glas vitt vin, gör hon make up med stela fingrar. Betraktar sitt ansikte i badrumsspegeln. Ser sig själv i sin nakenhet bakom heltäckande foundation, svart mascara och blodröda läppstift. Kan kanske dupera någon annan med ett maskat yttre. Måste ut.

Vandrar omkring på nattklubben med ett glas gin och tonic i handen. Halvmörkret i lokalen ger henne en aning skydd. Här syns hon inte, här lyser inte ödsligheten runt hennes kropp, tomheten förenas med stoftets dunkel. Kan låtsas att hon inte är ensam. Hon har ju en väninna som har gått på toaletten. Visst har hon? Människors konturer blir mjukare och mindre farliga. Hör musiken. Dunket. Takten. Ställer sig vid sidan av dansgolvet.

En man, hon ser honom otydligt. Spelar ingen roll. De dansar. Är han lika ensam som hon? Hon kommer inte ihåg om de säger något till varandra under kvällen. Något måste de väl ha sagt? Hemma i hennes säng. Vaknar någon gång under natten, det är fortfarande mörkt. Känner att mannen kliver upp ur sängen. Är medveten om att han tyst klär på sig, hon rör sig inte. Ligger förstelnad kvar. Han försvinner ut genom ytterdörren. Vänder sig om på andra sidan i sängen, stirrar in i väggen.

När ska måttet vara rågat? När får hon nog? När ska hon inse att hennes utekvällar gör ensamheten än djupare? Vem ska kunna hjälpa henne tillbaka?