Plundrad

Hon rafsar ihop sina grejer i en stor hög på skrivbordet. Händerna skakar, ångesten sitter som smutsgrå cement i magen, ända upp i halsen. Det gör ont att blinka, smärtan sitter kompakt i ögonhålorna. Övergivenheten är en järnhjälm nerdragen över huvudet. Går med snabba steg genom kontoret, utan att se sina arbetskamrater. Tittar ner i korridorens beiga plastgolv. Ingen säger något, ingen ropar hennes namn, ingen frågar efter henne: "Vart ska du gå? Går du hem nu?"

Duschar hett, låter det brännande vattnet glödga kroppen. Frotterar sig med hårda händer. Hon står och betraktar sig själv i badrummets immiga spegel. Sveper med handen över spegelglaset, tar bort fukten. Ser rakt in i sig själv. Tar ett snabbt tag med hårborsten genom håret. En stor hårtofs åker med. Noggrant petar hon bort varje hårstrå ur borsten, höjer handen, tar ett nytt borsttag. Mer hår ramlar av. Stirrar på sig själv, sin spegelbild, nästan utan hår. Lite råttfärgade testar hänger kvar här och där.

Går sakta naken ut i köket. Sätter som i trans på vatten till te. Händerna rör sig mekaniskt. Med den stora frukostkoppen rykande av het dryck på sängbordet, lägger hon sig ner i fosterställning. Gnyr svagt. Plundrad på sin identitet.