Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

måndag 1 mars 2010

Hennes medalj

Sara sprang jämt. Vart hon än skulle. Sprang till skolan, sprang på gården, sprang till affären för att köpa mjölk till mamma. Tillsammans med ungarna som bodde på samma gård lekte hon ofta Gömmeleken. De delade upp sig i flera lag. Det ena laget skrev lappar med ledtrådar till nästa spår och nästa och nästa... De kilade in lappar under stenar i björkbacken, under gummimattan i trapphusets dörr och i skrevor i tegelstenarna på huset. Övriga lag sprang mellan de olika gömställena ända till de hittade den sista ledtråden. Den som hittade skatten vann förstås.

Sara tävlade ofta mot Leif. I att komma först. Springa fortast. Han var hennes värsta och bästa konkurrent. De var nog lite kära i varandra, drogs till varandra, men ingen av de sa något om det. De sprang exakt lika fort. Vilken känsla! Det var så härligt att känna fartvinden svepa över ansiktet och fötterna virvla under henne. Sara och Leif skrattade högt när de på samma hundradels sekund slår fingrarna i väggen. Målsnöret för just den spurten.

Dagen för vårterminens friidrottsdag på skolans IP infann sig. Så spännande! Sara visste ju att hon kunde springa fort. Tanken på att löpa sextio meter mot de andra skolkamraterna i samma ålder gjorde henne nervös fast också enormt laddad. Inte segerviss kanske, men hon trodde på sig själv.

Det gick fullständigt fel. Sara kände sig stel som en gaffel i kroppen, kom sent ur startblocken, sprang inte alls med den styrka och ledighet som hon brukar. Försökte förtvivlat komma ifatt, hamnade på en fjärde plats i finalen. Det blev ingen medalj för Sara. Hon mötte Leif senare på eftermiddagen. Han kom springande emot henne på gården. Ansiktet strålade, ett enda stort leende. Han hade kommit på en hedrande andra plats, silvermedalj på sextio meter.

"Hur gick det för dig?"

"Jo... det gick bra, jag fick bronsmedalj", blöddrade Sara innan hon hann tänka efter.

10 kommentarer:

  1. Bra men jag skulle vilja höra en eller två meningar till. Vad lögnen ledde till.

    SvaraRadera
  2. Nä, så där är det, när det blir tävling går det åt skogen. Bättre springa utan krav;-)

    SvaraRadera
  3. Gillade den där blöddrade lögnen och reflektionen det skapar hos mig om - varför valde hon lögnen, trodde hon verkligen att det skulle vara viktigt för Leif att tro att hon fick medalj, hur snabbt ångrade hon sig, hur reparera, hur reagerar Leif då han inser att hon ljög, vad betyder de i ett förhållande som inte finns men kanske hade varit på väg? Igenkänningen i den potentiella känslan av "faaaaan, varför kan jag bara inte bete mig som 'vanligt folk'!?" (Jo, insikten/tanken har slagit mig :-)

    SvaraRadera
  4. Visuell text :) Bra!

    SvaraRadera
  5. Jag håller med marmoria och Escargot, jag skulle gärna vilja läsa lite till, vad hände sen? Jag gillade annars den härliga beskrivningen av Sara och hennes tävlingslystnad.

    SvaraRadera
  6. Jag gillade din beskrivning av hennes känsla när hon springer. annars var texten både gullig och bra

    SvaraRadera
  7. Gillar själva loppet med startblock och allt.

    SvaraRadera
  8. Oj, det där gjorde ont. Både hur det slutade och att det slutade så abrupt. Annars är det fint. Känns lite gammaldags. Som att det utspelas på 60-talet eller så.

    SvaraRadera
  9. Härligt levande, jag ser och känner tydligt personerna och springarglädjen...

    SvaraRadera
  10. Blöddra, förresten. Stiligt. Fanns det ordet förut ;-)?

    SvaraRadera