Varför är du så avvisande? Vad tänker du på? Vilket temperament, du har en hetta inom dig, sa du till mig en gång. Har du tröttnat? Jag känner mig som en parentes i ditt liv. Är jag en outvecklad ointressant fjuttig episod för dig? Jag försöker ropa, väser istället ditt namn. Otänkbart att uttala högt. Jag rämnar. Vill du lämna mig? Varför? Hur ska jag kunna leva utan dig?
En mörk avgrund, en svart tung tjärn vilar i mitt huvud. Jag trampar i ett svampigt poröst kärr. Går inte att komma djupare ner. På botten, längst ner där den bruna gyttjan yr. Jag kvävs.
Jag existerar. Jag lever. Tar ett kraftigt bestämt armtag uppåt. Strävar uppåt. Når ytan. Frustande spränger jag gränsen. Vill du skiljas? frågar jag dig i fjäderlätt ton.
Kände mig lite förvirrad i första stycket men tyckte mkt om de två följande.
SvaraRadera"frågar jag dig i fjäderlätt ton", skitbra - särskilt i kontrast till "jag rämnar" och kärret.
"Jag försöker ropa, väser i stället ditt namn."
SvaraRadera(ang. min text. Ja, det är verkligen motbjudande. Det är så sjukt j-ligt att det finns människor som förhåller sig till andra LIV/människor med såna sjuka föreställningar och värderingar... Kanske knäppt att skriva en sån text, men... ja jag skriver såna här uschlingar ibland helt enkelt - för att jag mår så fruktansvärt illa över att vidrigheter av liknande slag och psykologi av den här typen florerar hos vissa människor...)
SvaraRaderaUppskattar formuleringen "fjäderlätt ton",
SvaraRaderaJag gillade också slutorden mest, men hela texten berörde mig och väckte slumrande minnen.
SvaraRaderaMålande - och berörande....
SvaraRaderaJag gillar liknelsen med att gå ner i dyn i kärret, men pga den korta texten fick jag känslan att det gick lite för fort upp igen. Men så är det ju med temperamentsfulla personer, de växlar ju humör otroligt snabbt.
SvaraRadera