Lugna ner dig

- Ursäkta, vet du hur man hittar till Gruppinstitutet för mentalt välbefinnande? Det ska ligga någonstans här i närheten. Jag har letat länge, men nu tror jag att jag har gått vilse.

- Javisst, jag var där igår, jag vet precis. Kom med mig, jag ska visa dig.

- Vad hyggligt av dig att följa med.

- Nja, jag kan tänka mig att besöka dem idag igen. Inga problem.

De står högt upp på en kulle, ser vägen krökas en aning längs med den gröna slänten. Börjar vandra neråt i snabb takt med långa raska säkra steg. När de kommit ner i dalen stannar hon på stället. Hon ser sig omkring. Förvirrad. Nej, här var det inte. Har jag missat en avtagsväg? Jag såg ingen. Så pinsamt. Jag som var så förvissad om att jag hittade. Högt säger hon:

- Nej, det här är fel. Något är fel. Vi får gå tillbaka samma väg vi kom. Vi måste ha missat en väg.

Hon studsar nästan, vänder sig oavbrutet runt, runt, spanar mot horisonten som om hennes långa blickar skulle visualisera byggnaden. Han suckar högt, tar ett djupt andetag med bröstet höjt som en uppburrad domherre. Vi? Vilka vi? Hon sa ju att hon hittade, hon lät så säker, tänker han. Han säger högt:

- Ta det lugnt, slappna av. Tänk nu noga efter. Du kommer på var det ligger om du lugnar ner dig.

De vänder om, börjar gå tillbaka samma väg de kom. Nu känns färden mer vacklande, de rör sig osäkert med korta prövande steg, spejar samtidigt ut över åkrarna.

- Där är det! ropar hon. Där är den rätta vägen! Där framme bortom lindallén ligger ju huset! Hur kunde jag missa det?

Han svarar inte. De kliver in i huset, hallen är enorm. Överallt människor som ilar förbi, fram och tillbaka. Alla ser ut att vara på väg någonstans, kompassriktningen är kristallklar. Ingen uppmärksammar de två. Nej, vad knepigt, jag kommer inte ihåg hur jag hittade. Hur fann jag rätt plats igår? Finns det ingen reception? Ingen att fråga. Jag känner inte igen mig!

- Häråt, säger hon, sveper med högra armen neråt en av de mörka korridorerna, kom med häråt. Här är det.