Ett oönskat möte

- Det är du som är Lasse Andersson, antar jag?

Hon ser på honom med ett undrande uttryck i ögonen, en aning irritation kan skönjas om man tittar noga.

- Jaa, det beror förstår på vem som frågar, säger han och betraktar henne. Vem är du?

- Vem jag är? Lisa förstås. Vi skulle ju ses här på Café Vanilj klockan sju, eller hur?

- Ja just det, jag ville bara försäkra mig om att du var du.

Lisa tycker diskussionen är en aning infantil, men sväljer det sarkastiska svaret som svävar genom huvudet. Säger inget, kränger istället av sig sin otympliga ljusblå dunkappa. Hon har den inte för att den är snygg utan för att den är varm. Känner sig som en stel snögubbe i blått skymningsljus. Placerar den på stolen bredvid, får trycka till ordentligt för att den ska ligga kvar, lägger väskan som tyngd ovanpå.

- Jag kommer snart, säger hon och vänder sig halvt om, slänger en granskande blick på honom från sidan. Jag ska bara hämta en kopp kaffe.

På tillbakavägen, med kaffe skvimpande i kaffelattekoppen, studerar hon Lasse Andersson noggrant. På chatten hade han sagt att Lisa skulle känna igen honom på att han var så lik Mel Gibson. Många av hans vänner påstod det, hade han skrivit. Pyttsan, tänker hon, vilket skämt, i så fall är jag Greta Garbo. Nej, det här skulle inte bli något fantastiskt nytt möte, skulle inte alls bli som hon tänkt sig.