Kan du fixa?

Är det en kvinna? Lisa studerar personen intensivt, hoppas hon, i lönndom. Kastar förstulna blickar från ögonvrån. Jo, det är en kvinna, konstaterar hon för sig själv. Klädd i en skogsgrön bomberjacket, mörkgrå slitna jeans, svarta grova kängor och en svart stickad tjock yllemössa som är nerdragen över pannan så att den sitter precis på ögonbrynen.

Kvinnan rör sig mellan hyllorna av böcker, tar då och då ut en bok, bläddrar. Med några kraftfulla långa steg når hon en ny bokhylla, läser på bokryggarna. Lisa tittar i smyg. Så annorlunda. Hur gammal kan hon vara? Säkert minst femtio. Bomberjackan bestämmer sig för ett par tjocka inbundna böcker, sätter dem under armen, går fram till cafédelen. Slår sig ner vid ett cafébord och häller upp en kopp kaffe. Lisa står bakom en av bokhyllorna, pysslar bland bokraderna. Vad var det? Sa hon något? Lisa sträcker på nacken åt kvinnans håll.

"Ja, jag pratar med dig, ja!", sa bomberjackan i mycket bestämd hög ton.

"Jaha, förlåt, vad sa du? Jag hörde inte."

"Jo, jag sa", sa hon och suckade ljudligt, "jag sa: har du sett vad de växer?"

"Vilka då?"

"Jamen, har du inte sett?!"

???

"Mina nyckelben! Kolla! Vad stora de har blivit."

"Ähum, nyckelbenen?"

"Ja, de har växt och det beror på kaffet."

"Kaffet?"

"Ja just det, kaffet."

"OK, jag förstår nog inte riktigt, men OK, säger du det så."

"Kan du fixa lite mer kaffe till mig nu? Det är slut."

"Åh, men javisst, men är det i så fall bra för dig?"

"Skit du i det. Fixa bara."