Tågstationen

Någon har ögonen på henne. Hon känner det tydligt. Ryser. Snurrar runt på stället, vandrar med blicken över människoskaran. Några tar långa kliv, blicken riktad framåt åt ett speciellt håll. Nej, ingen av dem. Andra sitter på parksofforna som placerats runt väggarna och i räta rader mitt i salen, vända åt samma håll. Perrongen.Vissa läser, är djupt försjunkna i tidningar och böcker. En del står rakt upp och ner, går ibland ett par steg fram och sen tillbaka, kastar då och då en blick upp mot monitorn som visar avgående och ankommande tåg. En kvinna ser rakt ut i luften, blicken alls inte fästad på något speciellt, bara bländande ögon behängda med en dimmig tunn ridå. Nej, ingen av dem.

Där! Nu ser hon. Bakom pelaren. Han syns nästan inte alls. Ansiktet sticker fram en aning. Klädd i svart cape, svart hår ner till axlarna, olivfärgad hy. Gömmer han sig? Ska hon gå fram och fråga? Fråga vadå? Vad ska hon säga? Står du här och studerar mig? Känner vi varandra? Klart han skulle neka. Neka blankt. Hon vänder tvärt om, ilar mot utgången, går ut på perrongen. Det är kallt, hon huttrar, men fryser hellre än står kvar därinne.

Äntligen. Där kommer tåget in på perrong nummer fem. Mot Berlin. Var är min vagn? Längst bort. Förstås. Kliver upp på det första höga steget. Får med möda upp den tunga resväskan. Svettångor. Sovvagnskupé nummer trettiotre. Här är det. Baxar in väskan, drar igen dörren. Uppfattar omedelbart något tjockt disharmoniskt i atmosfären. En känsla kan aldrig vara fel, sa alltid Martin. Något med luften. Hör ett frasande ljud. Hon är inte ensam. Hennes ögon styrs mot den översta britsen. Chocken blixtrar till genom kroppen, fast hon borde ha förstått. Där ligger han, glänsande ögon. Ögonen. Vad är det med ögonen?