En bluff?

En väninna till änkan visar alla tillrätta i kyrkan. Hon ser elegant sval ut i sin svarta smalt skräddade dräkt. Har säkert kostat ett antal tusen, tänker Lisa. Kvinnan påminner Lisa om en hovmästarinna på en restaurang. Hon som hjälper gästerna att välja det bord som passar dem bäst. Kön av begravningsdeltagare längs kyrkogången är lång. Räcker ända genom vapenhuset och ut på kyrkoplanen. Väninnan sveper ut med armarna, ibland åt vänster, ibland åt höger.

- Är du släkt med den döde? Hur nära? Jaha, kusin, då ska du sitta i bänkarna till höger. Inte de två första bänkarna, de är reserverade för den allra närmsta släkten.

- Jaha, du är en gammal klasskamrat? Då ska du sitta till vänster. Välj vilken bänk du vill.

Till slut sitter alla bänkade i kyrksalen. Nästan total tystnad råder, bara några spridda hostningar, bläddrande i psalmboken och lågmälda viskningar hörs. Lisa betraktar änkans nacke. Hon har en vidbrättad svart hatt, en kastanjebrun hårknut kan anas under huvudbonadens kant. Huvudet är böjt ner mot bröstet, i högra handen en vit näsduk. Alla väntar på att kyrkklockorna ska börja ljunga högt. Hastiga korta steg ekar mot kyrkans oljade trägolv. Lisa vänder sig om för att se vem som kommer så sent. Det är en flicka i övre tonåren med ljust långt hår som hänger över axlarna. Tårar rinner nerför hennes kinder. Väninnan som precis fått syn på flickan, reser sig snabbt upp, rusar med stel nacke och rygg fram till henne. Tar tag i flickans båda armar, skakar.

- Du måste sitta längst bak, väser hon.

- Nej! Det var min pappa! Jag har rätt att få sitta längst fram.

Lisa betraktar hur änkan nu reser sig, vitgrå i ansiktet. Det röda läppstiftet lyser starkt i det bleka. Änkan går fram till den unga, ser på tonårsflickan med becksvarta smalnande ögon. De välmålade läpparna har förvandlats till två smala streck.

- Du är en bluff! Din falska varelse, ska du vara kvar får du sätta dig längst bak, pressar hon med möda fram mellan hopbitna tänder.

Alla ser hur flickan släpper ner de uppdragna axlarna, vänder sig långsamt helt om och vandrar värdigt med rak rygg nerför gången, stannar inte, går ut genom kyrkans dubbeldörrar.