Jag

När jag tänker noga efter förstår jag varför allt har blivit som det har blivit i mitt liv. Anledningen är att jag aldrig har haft siktet inställt. Mitt i alla korsningar i livet, vid varenda vägval, varenda dag har jag kastat upp geväret på axeln, laddat med inte siktat, utan bara slängt iväg kulan åt något obestämbart håll. Oftast skjutit bomskott, ibland haft tur och hamnat mitt i prick, emellanåt snedträffar.

Då och då hängt med i alla kurvor, rusat så in i glödheta fort utan att reflektera över konsekvenser. Kastat mig rakt igenom rondeller utan att först se åt sidorna, inte kollat vad eller vem som redan har ockuperat platsen.

Vid andra tillfällen inte rört mig alls, varit förstelnad, inte tagit tillfället i akt. Avvaktat, väntat, men på vad? Inte underligt att mitt liv verkar spretigt. Känns omöjligt att logiskt och förståeligt berätta om, när någon frågar. Hur blev ditt liv så här? Ja... för det första var jag ett osäkert labilt barn... sen en förvirrad omogen tonåring, som... sen en vilsen ångestfylld vuxen kvinna som...

Nej, det är bättre att aldrig lämna utrymme för andra att fundera, bättre att låta bli att medverka, bättre att göra sig osynlig.