Fundersam

Jag satte mig längst fram i aulan. Helt ensam i raden. Jag sneglade bakåt och såg den ena efter den andra kliva in i den enorma lokalen. Kvinnor och män som med sökande blickar såg ut att fundera på var de skulle slå sig ner. Efter en stund var de flesta platserna bakom mig upptagna. Det var då hon kom släntrande nerför gången. Hennes vita vinterjacka upplevdes näst intill självlysande bland alla andras mörkgrå och svarta.

”Kan jag sitta här?”, sa hon och nickade mot platsen bredvid mig.

”Javisst”, sa jag.

Jag reste mig upp för att lämna plats. Hon krängde av sig jackan. Jag slängde några snabba blickar på henne. Under hade hon en vit mohairjumper med rosa glitter påsytt i ränder fram på bröstet. Hennes jeans i vitt skinn satt hårt över baken. Kvinnan satte sig och la ena benet över det andra.

”Jag funderar på en sak”, sa hon.

”Jaha?”

”Jag har sökt, tror jag, mer än fyrtio jobb under de senaste två månaderna.”

Jag vände mig mot henne, nickade och log. Hon stirrade på mig. Hennes ljusbruna lösögonfransar var så långa att de dolde ögonen en aning.

”Jaha?”

”Och ingen av dem ville ha mig.”

När hon pratade gestikulerade hon med sina slanka händer med välmanikurerade långa fingernaglar. Jag blev nästan hypnotiserad av det vita nagellacket med skimrande små guldiga stjärnor.

”Vad konstigt.”

”Jag förstår ingenting. Jag som är så himla duktig, fantastiskt framåt och har erfarenhet av så mycket”, sa hon och rufsade sitt kortklippta ljusa hår.

”Konstigt”, sa jag, la huvudet på sned och betraktade henne.

”Varför inte ta mig bland alla dessa stollar som får jobben istället för mig?”

”Konstigt”, sa jag igen.