Mörkret var kompakt. Ändå vågade
hon ta långa kliv. Antog utmaningen att kanske stöta emot, trampa fel, snubbla.
Marken var mjuk av åtskilliga lager av barr och löv. För varje steg sjönk
hennes kängor långt ner i myllan. Hon svettades av ansträngningen. Drog ner
dragkedjan i jackan och lät den fladdra fritt i vinden. Nu såg hon
strimman. Mellan träden anade hon det ljusa. Med ens stod hon på den kala berghällen.
Framför henne den vidsträckta sjön. Den låg öppen framför henne. Tunna sprittiga
bränningar gled snabbt över vattnet. Hon tog ett steg längre fram. Ett djupt
andetag. När huvudet klöv vattenytan uppfattade hon ljudet av en låg ton. En bottenlös
klang.
Fin naturbeskrivning, jag såg verkligen hur det såg ut.
SvaraRaderaHärlig text. Gillar bränningarna speciellt.
SvaraRaderaVackert skrivet.
SvaraRaderaHoppas att hon kom upp till ytan igen...
SvaraRaderaFängslande och överraskande :)
SvaraRaderaSpännande och vackert.
SvaraRadera