Oftast hann pappa nätt och jämt
komma innanför dörren efter jobbet. Samtidigt som han klev in i hallen,
deklarerade han att nu skulle han gå upp på sitt rum och vila eller läsa Dagens
Nyheter.
”Säg till när maten är färdig", sa
han.
Vi stängde dörren in till köket och
pratade med sänkta röster. Vi skrattade med stängda munnar. Så även mamma. Ibland
när vi glömde bort oss och skrattade högt, slog vi händerna för våra munnar och
lystrade samtidigt. Allt var tyst. Vi andades ut.
När maten var klar tassade jag
uppför trappan, gick på tå fram till sovrumsdörren. Försiktigt stack jag fram
huvudet .
”Nu är det klart”, sa jag.
”Kommer.”
Med skarp blick sökte han, flera
varv, fram och tillbaka, letade med blicken.
”Det fattas smörkniv. Du hämtar”,
sa han och nickade åt mitt håll. ”Du som inte har jobbat hela dagen.”
När han hade ätit färdigt, reste
han sig upp från bordet och sa:
"Nu går jag upp och kollar
Aktuellt.”
En enda gång såg jag pappa gråta.
Det var på farbror Gustavs begravning. Farbror Gustavs dotter höll ett tal till
sin pappa. Stämningen i salen blev tjock. Jag såg mig omkring i
församlingshuset. Allas axlar ryckte och näsdukar åkte upp ur fickor och
handväskor. Jag slängde en blick på pappa. Hans kinder blänkte av tårar.
Det sista stycket kunde likaväl komma ur en deckarberättelse. Det hade så bra rytm.
SvaraRaderaBra och levande beskrivet! :)
SvaraRaderaVilken gripande text. Jag känner verkligen hur de går på tårna för pappa.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDet fanns nog många undanträngda känslor hos den pappan.
SvaraRaderaMan lever med i berättelsen
SvaraRaderaInnerst inne finns det känslor i alla, även om de inte kommer fram så ofta!
SvaraRadera