Fotot

Fortsättning från gårdagens skrivpuff:

Han vände på kortet. Jag, 1952 i juni hade någon textat en aning darrigt, men med rak enkel stil. Inget mer. Samtidigt som han stirrade rakt på fönstret där regnvatten strilade nerför rutan, räknade han. Det var samma år som hans far fyllde tjugosju år. Han reste sig hastigt upp. Det virvlade till i huvudet, som om ett moln av flygfän fladdrade omkring i hans hjärna. Han tog ett snedsteg och viftade med armarna i luften för att hålla balansen. Höll nästan på att ramla, men fick tag om soffans armstöd. Fotot höll han krampaktigt kvar i högerhanden. Han satte sig ner på armstödet och la fotot i knäet. Med fingrarna täckte han över kvinnans hår. Nu såg han enbart det nakna bleka kvinnoansiktet. Det var tydligt. Insikten gjorde att han ropade rakt ut. Trots kylan i rummet hettade det som eld i kinderna. Fotografiet föreställde hans far.