Ju längre jag lever och borde veta bättre, desto mindre förstår
jag om världen och människorna på vår vackra blå planet. Det är stressande, jag
ryser av obehag av att känna osäkerheten nafsa mig i hälarna. Jag säger ofta
till mig själv, att vad skönt att jag är så pass gammal som jag är. Jag slipper
vara med i framtiden. Men hur låter det? Jo, som om jag struntar totalt i kommande
generationer. Verkligen egennyttigt. Västerländskt tänkande, individen är
viktigast. Mina behov går före gruppens.
En sak är jag dock säger på. Ingenting är någonsin klart. För
all framtid klappat och klart. Arbetet pågår utan slut. Människan kommer aldrig
att kunna säga till sin nästa:
”Nu. Äntligen, är vi framme. Nu kan vi slappna av och bara
njuta av livet.”
Klokt tänkt!
SvaraRaderaSå sant!
SvaraRaderaHelt riktigt.
SvaraRaderaVisst är det så. Sanna ord på julaftonsmorgonen. Ha en bra jul Ethel och tack för alla härliga inspirerande blogginlägg!
SvaraRaderaGod fortsättning. Jag har också insett att jag begriper mindre och mindre ju äldre jag blir. Det är synd att inte alla jobbar åt samma håll för att skapa något bra. Kram Bosse
SvaraRadera