Placera

Munderad till löpare från topp till tå sprang jag snabbt ner för trapporna. Jag rättade till den röda mössan, drog ner muddarna på jackan så långt ner över handleden som det gick och öppnade dörren. Det både regnade och blåste, konstaterade jag när jag kommit ut på Slottsskogsgatan. Spelar roll, sa jag till mig själv, sådant hindrar inte en tuffing. En hårding besegrar vädret, tänkte jag och började springa. Såg inte pölen. Satte högra foten rakt i. Tungt. Regnvatten skvätte ända upp i ansiktet. Utan att stanna sprang jag vidare medan jag gned i ögonen med vantarna. Blicken klarnade. Jag gjorde mitt bästa för att placera fötterna mellan alla vattenpussar. Efter en stund blev det hemskt jobbigt, jag hoppade hage mer än jag löpte. Jag slutade. Sprintade gatan fram utan att bry mig om var skorna hamnade. Kändes som en befrielse. Under mig gav skorna ifrån sig ett skvimpande ljud för varje steg. Jag blev som hypnotiserad av ljudet. Som förtrollad av något oidentifierat sprang jag ända ner till kajen vid Stenaterminalen och fortsatte bort till Älvsborgsbron. Svängde av till vänster och tog backen upp till Sandarna utan ett enda flåsande. Höger in på promenadstråket genom Västra Kyrkogården. Inte en enda människa någonstans. Det var som om jag var den enda människan kvar på jorden. Alla andra hade flytt till en annan planet.

En halvtimme senare sprintade jag in på gården. Blöt, nej dyngsur, in på bara kroppen. Jag skrattade högt. Jag hade vunnit över vädergudarna. Min man var hemma. Jag var inte helt ensam.