Det är vad livet ytterst handlar om. Relationer. Gemenskap. Vi
människor vill tillhöra en grupp. Vad gruppen tycker om mig är livsviktigt. Alla
mina förmågor går på högvarv. Allt för att passa in. Jag hatar att skämmas för
att jag gör något som inte gruppen accepterar. Jag fasar för att bli utfryst.
Jag anpassar mig, ljuger om jag måste, för att de andra i gruppen ska tycka om
mig.
Det är så besynnerligt. Jag förstår inte, hur det kan komma
sig. Att jag ändå samtidigt älskar att vara ensam. Nästan aldrig tycker
likadant som andra. Är ofta den som avviker. Mot strömmen. Känner mig ofta exkluderad
från gruppen. Vill inte heller vara en del av den. Eftersom de inte tycker som
jag.
Hur kan det komma sig?
Bra fråga! Det här känner jag igen mig i, men har inget enkelt svar på frågan. Kanske är vissa grupper/relationer/gemenskaper viktare för en än andra..? eller så tröttnar man ibland/tillslut på den där masken...? Jag vet inte... men jag vet att det är bra skrivet! :)
SvaraRaderaLivets eviga fråga.
SvaraRaderaÄr det egentligen inte så att du exkluderar dig själv ;) så är det nog för mig numera - känner igen mig i sista stycket :)
SvaraRaderaIgenkänning.
SvaraRaderaTänker att man behöver veta att man får tillhöra en grupp men att många av oss som skriver alltid är den som står bredvid och tittar på. Att det är något bra, att gruppen behöver det också (den som inte deltar fullt ut). Tycker att det är fascinerande med de roller man tar sig.
SvaraRaderaBehovet av att bli älskad och uppmärksammad har alltid funnits. Känslan av att tillhöra, att inte stå ensam kvar när alla andra har gått. Behovet är större idag än det någonsin varit. Tyvärr.
SvaraRadera