Jag älskade honom

Jag älskade honom, men om han skulle överleva var jag tvungen att lämna honom. Förlåt, viskade jag, medveten om att han omöjligt kunde höra mig. Sakta tryckte jag ner handtaget, sköt försiktigt upp dörren och lät kall luft sippra in i hallen. Jag lyssnade inåt lägenheten. Allt var tyst. Jag borde ha berättat. Redan i början, kanske till och med första kvällen på caféet i Haga.

Det var hans mun jag fastnade för först. Hur han rörde överläppen när han pratade. Hur jag skymtade hans framtänder där innanför. Av vilken anledning min väninna lämnade oss ensamma och gick efter en stund kom jag inte ihåg. Vi satt kvar länge. Vi pratade och pratade. Han tittade en aning för länge, rakt in i mina ögon. Känslan av att fastna. Kinderna hettade. Luften mellan oss pulserade.

Trots allt var jag inte överraskad. Innerst inne hade jag grubblat på hur lång tid det skulle ta innan allt kom fram i ljuset. Vi hade bägge levt i en falsk trygghet. Han utan att veta vad som stod på spel. Det gick inte att berätta. Inte nu.

Jag visste att det regnade. Det hade inte gjort annat de senaste veckorna. Jag kände mig skyldig även till det. Jag drog ihop jackan över bröstet, slängde upp porten och gick ut på gatan. Tunga regndroppar slog rakt ner på mitt huvud. På andra sidan gatan såg jag bilen. Den svarta Mercedesen. I förarsätet skymtade jag konturerna av hans skalle. Jag korsade gatan. Gick fram till bilen.