Kallt där ute

Här kommer sista inlägget om fotot :-):

”Du kom alltså tillbaka”, sa hon igen medan hon satte sig i soffan, fortfarande med kappan knäppt upp till hakan och händerna i fickorna.

Hennes axlar var uppdragna som om hon frös. Hon slängde en blick upp på honom.

”Sätt dig.”

Ett tveksamt steg, sen satte han sig bredvid henne. Det kändes egendomligt. Att sitta bredvid en total främling. I detta välbekanta rum, där han sprungit runt i sin barndom. Hans hem. Men inte hennes. Han studerade kvinnan. Trots att hennes kropp var gömd under den för stora kappan, eller kanske just därför, såg han att hon var mycket smal. Närmast mager. Bekymmersrynkorna i pannan antydde att hon inte var purung.

”Det är kallt där ute”.

”Ja. Varför satte du upp fotot?”

”Kanske var dumt gjort.”

”Berätta nu. Vem är du?”

”Om du lovar att inte brusa upp?”

Han nickade. Hon drog upp handen ur ena fickan och räckte över ett foto.

”Ett foto till?”, sa han medan han tog emot det och lutade sig över bilden.

Ett svartvitt foto, precis som det han hittat tidigare. Direkt såg han att den vuxna kvinnan på bilden var hans far. Taget samma dag. Blusen som såg vit ut med sjalkrage och den mörka veckade kjolen var identiska med kläderna på första fotot. I handen höll hans far en liten flicka med ljuslagda flätor. Såg ut att vara sommar, någon gång under 1950-talet. I en främmande trädgård. De stod i kanten av en syrénberså.

”Det där är jag.”

”Du?”

”Din far levde ett dubbelliv.”

Hon vek ner kragen och han kunde se hela hennes ansikte. Blek hy och en smal kantig ansiktsform. Askgrå hårtestar slingrade sig ner längs kinderna.

”Hur?”

”Med din mor var han en man. Fick barn. Dig. Med min far levde han som en kvinna.”

”Och du?”

”Jag är deras fosterbarn.”