Inget värd

”Då nackar vi nästa.”

Alec nickade åt deras håll. Därifrån han satt i en enorm skrivbordsstol i vinrött läder med högt nackstöd såg han männen en aning ovanifrån. Så fort han rörde sig det allra minsta i stolen uppstod ett högt gnällande ljud, vilket retade honom.

”Nackar nästa?”

”Vad då nästa?”

De spärrade upp ögonen och pratade i mun på varandra. Bägge satt på låga pallar på andra sidan bordet.

”Nästa i raden. Ni är väl inte sådana trögtänkta nollor, att ni inte fattade att det gällde fler?”

Med en irriterad gest slängde han iväg pennan han hållit i handen över bordsskivan.

”Jag totalvägrar. Inga fler.”

”Jag säger varken bu eller bä innan du förklarat vad du menar.”

Bägge lutade sig samtidigt framåt. Alec sträckte på ryggen, sköt fram hakan och såg ner på dem.

”Alltså, jag har en hel lång lista. Det sa jag ju. Jag visade den för er, senast igår. Fastnar inget alls i era arma skallar, ekar det tomt däruppe, eller? Hallå!”

Han rundade handen runt munnen, ropade som rakt in i en tratt.

”Jag gör det inte”, sa den ena, slog näven i knäet och drog in läpparna.

”Jag trodde det var en lista över alla medlemmar. Att bara den överst på listan var den som var rökt”, sa den andre, höjde ögonbrynen och tittade på honom en aning från sidan.

En av männen la högra handen på skrivbordet. Alec stirrade på fingrarna som trycktes mot skivan och log lätt när mannen ryckte till och snabbt drog åt sig handen.

”Din dåre, har din hjärna stuckit till ishavet? Har den krympt i frosten? Alla ska röjas ur vägen. Och du där”, sa Alec medan han svängde blicken och pekade på mannen bredvid med bägge pekfingrarna. ”Din blödiga kruka, räkna med att du är helt körd.”

”Vad menar du?”, sa mannen och drog upp läpparna i ett snabbt bortdöende leende.

”Inte värd att ätas upp av grisarna ens. Här, ta min revolver. Gör det själv. Kulan sitter i gluggen.”