Må illa

Elin hade oförhappandes tittat ut på dansgolvet. Kanske hade hon sett, känt igen, i ögonvrån. Att det var därför hon vände bort huvudet från bordsgrannen som var i full färd med att berätta att hon och hennes man skulle flytta från Linnégatan till Göteborgs Dock Sides på andra sidan älven. Nybyggt och fräscht med terrass som löpte längs med hela våningens utsida. Där stod han och vaggade med armarna runt en kvinnas rygg. Med näsan inne i hennes blonda hårkalufs.

Hon satt som fastfrusen. Kunde inte röra sig. Långsamt rörde hon huvudet tillbaka. Svagt uppfattade Elin att hon fortfarande pratade om nya lägenheten. Hennes blick fastnade på kvinnans illröda mun. Hon såg hur läpparna rörde sig fram och tillbaka, upp och ner. Sen, med ens, utan ett ord, reste Elin på sig och gick rakt över dansgolvet. Gick fram till dem och skrek rakt ut.

”Vad gör du?!”

Han tittade på henne som om hon var en främmande person. Någon han inte kände igen. Konstigt nog kunde hon se sig själv från hans perspektiv. Inom sig såg hon hur han såg på henne. Som om hon var en skvatt galen okänd kvinna som störtat sig över dem.

Hon mådde illa.