Ett slags avsked

”Hur kan du stå och hångla med den där killen? Du, sluta dra i bordsduken hela tiden. Den blir skrynklig. Och vem är det då som måste stryka?”

”Hånglar? Vi hånglade inte”, sa Elin samtidigt som hon släppte den flaggblå duken som om den bränt hennes fingrar.

Köksstolens ben gnällde högt mot parkettgolvet när hon drog ut den från bordet och ställde sig upp.

”Vad kallar du det ni gjorde då? Jag höll precis på med att byta till julgardiner när jag fick syn på er genom köksfönstret.”

”Vad var det du såg?”

Utan att titta på henne gick Elin fram till ett av köksskåpen, öppnade och tog ut ett dricksglas.

”Han pressade sig hårt mot dig. Där vid björken precis vid grinden”, sa hon och pekade ut genom fönstret.”Han stod med armarna runt hela dig och era ansikten var som fastklistrade vid varandra. Jag såg knappt vad som var vad.”

”Men mamma jag är ju kär”, sa Elin och skruvade på kallvattnet.

”Du är för ung, Elin.”

”Jag är inte alls för ung. Jag är faktiskt 13 år.”

”Du är för ung, Elin”, sa hon igen och reste sig upp. ”Nu tappade jag helt lusten att byta gardiner, fortsatte hon och pekade med huvudet mot de blåvitrandiga bomullsgardinerna som hängde på trekvart i fönstret. ”Och det är ditt fel.”

”Mitt fel? Nu får du sluta, mamma.”

”Det är du som ska sluta. Nästa gång ni ses, gör du slut. Annars säger jag till pappa.”