Rött och svart

Jag vet att det var två damer som kom gående över Drottningtorget. Några minuter tidigare hade jag satt mig på en av bänkarna som vette ut mot torget. Innan de kom, fylldes hela mitt synfält av ett hotell. Det enorma komplexet som en gång varit postkontor, men som nu byggts om till ett lyxhotell. Clarion Hotel Post hette det, ägt av en fryntlig och driftig norrman, som måste ha lagt ett ofantligt antal kronor på ombyggnaden. Porten med sin gyllene inramning bländade mig. Jag var precis på väg att ta upp mina solglasögon ur min bruna portfölj, när min blick i samma stund föll på kvinnan. Jag var säker på att det var två, men hur jag än ansträngde mig efteråt för att komma på hur dam nummer två såg ut, var det totalt omöjligt. Dam nummer ett stal hela min uppmärksamhet.

Min blick fastnade. Hennes tomatröda kjol slutade en bit ovanför knäna och hon bar kolsvarta tjocka tajts. Mellan kjolfållen och knäet var stora röda tygrosetter ditsatta, runtom. Ensemblen kompletterades med en MC-jacka i svart läder med många blixtlås och fickor. På fötterna hade hon klarröda högklackade lackpumps, som sken nästa lika blankt som guldet runt hotellets ingång. Håret, det jag såg av det under den bredbrättade röda hatten, var svartare än svart. Läpparna var knallröda. Jag reste mig upp. I samma stund som jag började gå åt samma håll som de, kom 11:ans spårvagn dundrande in till hållplatsen.  Dörrarna öppnades och jag såg att de gick på. Jag började springa. Precis när jag var framme slog dörröppningarna igen. Jag ropade. Med nävarna slog jag på plåten. Sakta började vagnen röra sig. Jag drog en lång suck. Portföljen! Jag vände mig hastigt om.  Jag hade glömt portföljen. Jag tog några hastiga steg bort mot bänken. Då såg jag den. Den stod kvar där jag lämnat den, lutad mot parkbänkens ena ben.