Att läka - Om att tycka om sig själv

Livet.

Det tar många år för henne att bli kurerad. Förr tänkte hon ofta på livet som ett levande väsen. Livet bestämde över henne och ledde henne in på vägar som visade sig vara återvändsgränder; hon förmådde inte protestera, kände sig svag.

Hon vantrivs med sitt arbete; gör en massa fel, oförklarliga fel som kunnat undvikas om hon tänkt ett steg till. Hon känner sig dum, fast hon vet att hon är en tänkande varelse. Hon vaknar ofta på natten med ångest; har alltid ett glas vatten vid sängen att svalka sig med. Vaknar på morgonen, känner sig slut, både fysiskt och mentalt.

Hon saknar en kille att tycka om. Saknar så hon har ont i magen. Letar och letar. Förnuftet säger till henne att hon gör fel. Förresten är det ju livet som bestämmer, inte hon, eller hur? Men det går inte att träffa någon om man har panik. Det syns utanpå, att man så gärna vill. Det skrämmer bort.

Hon går ofta ut på kvällarna, vardag som helg. Dricker för mycket. Blir en tröst. Är lite bakis på jobbet, men de dagarna känns det på något kufiskt sätt bättre. Då inbillar hon sig att hon inte behöver ta jobbet lika allvarligt. Hon befinner sig i ett bakrus som blir som en liten bubbla där vanliga livet får vänta.

Hon får utslag, både i hårbotten och i ansiktet. Ibland blir blemmorna infekterade och fula. Hon blir desperat och försöker dölja med puder. Men det syns ju ändå.

Bland arbetskamraterna har hon ett rykte om sig att tycka om att festa. En gång ringer de mitt i natten och ber henne komma. Hon kommer. Sover ingenting den natten. Dagen efter är alla lika trötta och lite ansvarslösa.

Åren går, plötsligt en dag finner hon någon att tycka om. Sakta men säkert inser hon att hon själv kan påverka livet. Hon och han bestämmer tillsammans att hon ska sluta sitt jobb. Bara säga upp sig, utan att ha ett annat. Hon är äntligen fri. Tar sig tid att fundera på vad hon vill göra. Något meningsfullt som kan ge henne självförtroende. Stärka självkänslan.

En dag tittar hon sig extra noga i spegeln. Hon ser att hudutslagen börjat läka och håller på att försvinna. Hårbotten är hel. Hon ler och känner sig snygg. Hon känner sig renad, lika ren som en skrubbad kropp är efter ett hett bastubad med björkruskor.