Korpen

Det satt en svart korp på staketet. Staketet som löper runt den gula tegelstensvillan i Lomma.

Idag är det fredag. Eva ser som vanligt fram emot en skön helg med goda middagar och skön samvaro med sin man. Hon hade precis klivit ur sängen, tagit på sig den mörkblå morgonrocken i frotté och släntrat ut i köket. Hon börjar alltid dagen med en kopp kaffe med mycket mjölk. Kaffebryggaren står under fönstret med utsikt över trädgården på baksidan av tomten. Mitt i en gäspning ser Eva korpen. Hon stelnar till med ena handen om frukostkoppen och den andra lyft för att ta kaffekannan. Fågeln sitter med huvudet svängt åt höger. Hon ser att fågeln granskar henne med vänstra ögat.

Hon känner vågor av oro sprida sig i magen. Hon mår plötsligt illa. Något har hänt Tore. Tore, hennes man, är bortrest. Är tillsammans med en kollega och två kunder i Manchester för att diskutera affärer. I företagets eget flygplan, en sexsitsig Cessna, åkte de för tre dagar sedan från Sturups flygplats. Han sa att de skulle vara tillbaka under fredagsmorgonen. Men han har ju inte ringt!

Kaffesuget är helt borta. Hon sätter ner kaffekoppen igen. Hon känner att hon darrar. Fryser. Fågeln sitter fortfarande kvar. Jag ringer firman, tänker hon. Något har hänt! Precis samtidigt som tanken flyger genom huvudet, ringer telefonen.

”Det är Allan Persson”, säger han kort.
Hon sjunker ihop, ramlar ner i stolen som står invid telefonen. Företagets VD.
”Jag har nyss fått veta, planet har störtat en kilometer från Sturups flygplats.”
Hon kan inte svara. Bara något egendomligt kraxande kommer ur hennes inre.
”Ingen har klarat sig.”