Jag befinner mig i en gråmålad korridor. Korridoren är inte rak. Den ser ut att svänga längre fram. Jag kan inte se riktigt, men jag får intryck av att den går runt, runt. Byggnaden måste vara rund, tänker jag.
Jag tittar rakt igenom en fyrkantig stor glugg i väggen rakt framför mig. In mot byggnadens mitt. Gluggen ser ut som ett fönster utan glas. Det är mörkt därute. Jag sticker ut huvudet genom gluggen. Tittar neråt.
Långt därnere ser jag ett gäng människor sitta runt ett bord. ”Hallå!” ropar jag. ”Hallå! Här är jag! Ser ni mig inte!” De verkar varken se eller höra mig. Ingen slänger ens en snabb blick uppåt. Syns jag inte?
Jag rycker plötsligt till. Vad var det? En dröm? Men … jag sov ju inte. Jag var medveten hela tiden, men upplever det som att jag inte hade kontroll över händelserna. Precis som i en dröm.
Är det möjligt att drömma, drömma på riktigt, fast man är vaken? En dagdröm är det inte. Det är jag säker på. En dagdröm har jag kontroll över, kan styra händelserna.
Då borde hon ju fortfarande vara kvar i korridoren och kan kontrollera vad hon varit med om? Ett bra utgångsläge för en text där vad som helst kan hända. Ibland befinner man sig i skymningslandet mellan dröm och verklighet och det är svårt att avgöra vilket. Har haft några sådana upplevelser för egen del, för många år sedan, och är fortfarande inte säker på vad jag egentligen var med om.
SvaraRadera