Om att lugna sig

Hon lägger ner gympakläderna i träningsväskan; kliver i promenadskorna, öppnar ytterdörren, slänger igen dörren och låser. Hon är på gång till gymmet. Spårvagnshållplatsen ligger nära, bara ett stenkast bort.

Usch det regnar och blåser.

Hon närmar sig hållplatsen, ser en kille i nedre tonåren sitta på bänken inne i väntkuren. Vid fötterna har han en skate board, keps på huvudet, mobilen vid örat. Ett par kvinnor står upp och väntar.

”Mamma! Maaammmaa!”

Hon har hunnit komma fram till kuren av metall och plexiglas. Hans rop in i mobilen ekar i det lilla utrymmet.

”Maaamma! Jag har varit på Sannaskolan idag! De vill att jag ska komma tillbaka! Mamma, hörde du?! De vill att jag ska komma tillbaka!”

Samtidigt som han gastar i mobilen, vränger han brädan runt, runt, runt. Det dånar inne i kuren. Han lägger på telefonen, fortsätter att med fötterna vrida runt brädan, samtidigt som han sprätter iväg spottloskor någon meter framför sig.

I henne rörs blandade känslor upp. Blir rosenrasande över hur mycket en ensam tonåring kan störa sin omgivning. I samma ögonblick tänker hon: Varför gör han så här? För han har väl en anledning att tortera sina medmänniskor? Är han frustrerad, känslostressad? Oförstådd? Trotsåldern?

Hon vet inte. Hör sig själv plötsligt säga:

”Kan du lugna ner dig; tagga ner?”
”Dra åt helvete!”

Hon känner hur arg hon blir. Känner hjärtat slå hårt och snabbt. Är det någon idé att svara? Borde hon gå i svaromål? Hon ser inom sig en rak höger krossa näsan. De andra är tysta.

Hon ger sig. Kliver ut ur kuren; går ut i regnet.