Hennes hästsvans (Om en låtsaskompis)

1960, platsen är Kulladalsskolan i Malmö. Renate är 8 år:
Hon tittar rätt ner i backen. Sätter sig på sin cykel utan att titta åt något håll.

Hemma, tomt och tyst överallt.
Hon kastar av sig skolväska och jacka och slänger sig på sängen. Stirrar i taket. Gråten lurar, ögonen tåras.

Varför tycker de att jag är annorlunda? Jag känner mig inte ett dugg konstig. Hennes pupiller är mörka och runda som svartpepparkorn, ögonen fästa någonstans långt bort, bortom taket. Varför är de så dumma mot mig? Är det för att jag nyss kommit ny till klassen? Är det för att jag inte har likadan blommig sommarklänning med stor rosett som alla andra flickor? Eller för att jag inte har någon armbandsklocka? För att jag inte har långt lockigt hår? Ett konstigt namn?

”Hej Renate! Kom hit!”
”Hej Lisa! Jag kommer!”
”Titta vad jag har fått! En hästsvans!”
Lisa vrider på huvudet för att visa hästsvansen som sitter högt upp på huvudet. Den lockar sig mjukt och räcker Lisa nästan ner till midjan. Hon svänger på huvudet så att svansen flyger åt alla håll.
”Men…, var kom den ifrån?”
”Jag har fått den av min mamma. Fin va?! Vill du låna den?”
”Ja, får jag det?”
”Det är klart!”
Lisa sträcker händerna över huvudet, lossar hårnålarna och sträcker fram hästsvansen till Renate.
”Nej, du får hjälpa mig.”
Lisa sätter fast löshåret. Renate går fram till spegeln, kollar lite från sidan. Ett leende sprider sig i ansiktet. Ögonen skimrar.
Hon rusar ut, sätter sig på cykeln. Trampar febrilt. Framme. Springer in på skolgården, hon känner hur hästsvansen svajar runt huvudet. Hon ser klasskamraterna längre fram.
”Vad säger ni nu då? Titta på mig!”
Hon ser hur de tittar upp, ser henne komma, de ser förvånade ut.

”Hej! Nu är jag hemma! Renate?”
Renate vaknar när hon hör sin mammas röst.
”Mamma! Är du hemma nu?”