Den sköna vita julen (om att slå knut på sig själv)

De åker till Örebro, till hennes släkt, i tron att de ska få en fridfull och vilsam julafton. Vit snö ska hänga från granarna och de ska få njuta av god mat och dryck tillsammans med trevliga och harmoniska släktingar. Trodde de.

De är nygifta; har bägge varit gifta tidigare. Det är första julen i Örebro för honom. Hennes systerdotter Elin med sambo hälsar välkomna. De är sist på plats. De andra, hennes syster Åsa, svågern Janne, sambons far Kalle och bror Anton har redan kommit. Snön hänger faktiskt från trädgrenarna, konstaterar hon.

Det tar inte lång tid att fastslå att bror Anton är en ”besserwisser”. ”Så här är det…”, är en fras Anton använder väldigt ofta. ”Så här ligger det till…”. Varken han eller hon får så mycket sagt. De lyssnar mest. Efter några timmar som åhörare, tillsammans med inmundigandet av klassisk julmat som sill, skinka, Janson, köttbullar och ett antal snapsar och några glas vin, börjar han tröttna.

Hon ser det tydligt. Blir bekymrad. Det kryper i henne av oro. Vet att ”sanningar” lätt halkar ur munnar fångade i täta alkoholdimmor. Men det finns gränser, tänker hon, jag förstår hans frustration.

Efter maten slår alla sig ner i soffor och fåtöljer för att dricka kaffe. Hon ser på honom att han vantrivs. Han sitter och gör grimaser. Ser någon? Plötsligt ser hon att han är borta. Hon reser sig hastigt upp; vill leta reda på honom. Hittar honom i köket, han vinglar, kan knappt stå på benen; drar i sitt bälte.

”Vad gör du?”
”Jag får inte ihop bältet”, sluddrar han och vrider och drar i bältet runt byxorna. ”Jag orkar inte mer! Nu går jag ut och säger till honom att han är en grobian”!
”Nej… gör inte det, snälla… jag orkar inte!”

Hon vill inte att han ska ställa till bråk; känner sig rädd. Är jag konflikträdd? Är det för hans skull jag drar mig för konfrontation eller är jag bara feg?

”Kan du inte låta bli, kanske ska du gå och lägga dig och sova?”

Efter en stund av övertalande ger han slutligen med sig. Hon suckar befriat. Han slinker förbi de andra utan att de får syn på honom; till gästrummets säng, somnar omedelbart.

Hon går tillbaka till de andra. Hon hör Antons mässande röst på långt håll.
”Var tog han vägen?” De tittar alla frågande på henne.
”Stackars honom”, säger hon, ”han känner sig inte bra, kanske är det blandningen av fet mat och för mycket alkohol. Han har gått och lagt sig, han sover.”

Hon sätter sig i fåtöljen, känner att hon hade velat säga sanningen. Känner sig som om hon slår knut på sig själv, för att vara till lags. Fortfarande undrar hon: för vems skull spelar jag teater?