Det är kall vinter, mörkt och snön yr i luften. Jag står bakom hörnet på uthuset och fryser; huttrar av rädsla och kyla.
Förstår att jag inte kan stå där länge till. Måste gå in.
Jag ser pappa; han står i ytterdörren med läderbältet i högsta hugg. Han väntar.
Jag vet att jag måste gå förbi honom för att komma in i värmen.
Jag försöker slinka förbi, trots att jag vet att det inte går.
Det är inte slaget som värker mest; det är förödmjukelsen som är värst.
Starkt och bra skrivet. Kan känna kylan och rädslan.
SvaraRaderammm det är oftast inte slaget som gör ont utan handlingen jätte bra skrivet
SvaraRaderaJag ser den lilla flickan stå huttrande och ladda för det oundvikliga.
SvaraRaderaRysningar etableras längs min ryggrad
Du skrivervotroligt bra,varje text känns ända in i mitt hjärta! suveränt är det
SvaraRaderaOtroligt bra text. känner verkligen hur flickan våndas....
SvaraRadera