Du slog till

Du reser dig häftigt upp, går med bestämda steg in på ditt rum, slänger igen dörren med en smäll. Börjar hamra frenetiskt på tangentbordet. Olustkänslor och frustration hotar att kväva dig. Försöker få arbetsuppgifter gjorda. Lugnar dig efter en stund. Sitter länge med dörren stängd; ingen kommer in.

Varför får du aldrig ha kunskap om något? Berätta något. Måste Alexandra alltid veta bäst? Måste alla hela tiden enbart lyssna på henne? Till och med när dina specialintressen kommer på tal? Varför protesterar du inte? Innerst inne vet du; du skulle inte få någon med dig, alla emot dig; stå där ensam. Du vågar inte riskera. Tappa ansiktet.

Ibland vill du bara skratta åt alltihop; känner dig som en löjeväckande martyr. Varför är det så viktigt för dig?

Du påminner dig hur ofta de glömmer att fråga dig om du vill följa med på lunch. Hur ofta du går ensam.

Hur Alexandra är den som bestämmer i tjejgruppen. Ingen vågar ta ett steg utan att Alexandra går först. En gång orkar du inte; går före, sätter dig i en av de tomma raderna av stolar i aulan. Efter en stund kommer Alexandragänget. Sätter sig inte hos dig; väljer en annan stolsrad. Du får ont i magen.

Den gången när din älskling skulle hämta dig från firmafesten. Alexandra frågar dig om hon får åka med till stan. ”Javisst”. Du kommer ihåg hur han svänger in med bilen på parkeringen; hur Alexandra tränger sig förbi dig. Skyndar sig fram före dig: ”Hej, kan jag åka med dig?” Du skulle ha velat gå först, hälsa på din käraste först, men inte ens det får du.

Kommer hem varje dag och är förtvivlad. Hur länge orkar du? Din make lider med dig. Känner inte igen dig.

En kväll frågar han: ”ska du inte hoppa av?”
Du funderar; ”men pengarna då?”
”Skit i pengarna, det är du som är viktig.”
”Ska jag slå till?”
”Jaaa!”