Att vinna över sig själv - lön för mödan

Hon står på startlinjen. Nervös, hjärtat slår hårt i bröstet, hon är en genuin tävlingsmänniska.
Ofta sägs det att män är mer tävlingsbenägna än kvinnor, men det tror hon inte på.

Hon trampar och trampar på stället, böjer knäna, de känns stela. Rullar axlarna, rätar på ryggen. Ska inte startskottet ljuda snart?!

Hon har inte kunnat ställa upp på några år, olika problem i livet har poppat upp, men nu… nu är hon beredd.

Där gick skottet!
Hon vaknar till, börjar sakta röra sig framåt. Går inte att springa, för mycket ben och fötter omkring henne. Får titta i backen för att inte trampa på någons hälar.

Det tar några minuter innan hon kan springa i sin egen takt. Nu drar hon igång. Känns bra. Hon flyger fram.

Och titta! Där står ju Kicki och Lasse! De vinkar och hejar på. Känns bra, hon känner sig stolt över sig själv.

Benen börjar bli tunga. Vad nu? Redan? Det blir tyngre och tyngre. Som bly.
Även psyket blir blytungt. Nej, hon orkar inte! Men kan inte ge upp.

”Sätt nu högra foten framför den vänstra, ta nästa steg och nästa steg…
Det funkar, men långsamt, långsamt, varje steg en kamp att övervinna känslan av att vilja ge upp, att bryta.

Hon ser på klockan. Om hon överhuvudtaget kommer i mål, blir det på hennes absolut sämsta tid, någonsin.

Hon kämpar i motvind både mentalt och vädermässigt. Det går trögt, trögt, trögt.
Orkar bara med extrem möda och själslig kraft uppför sista backen före mål.

Äntligen i mål!

Där står hennes vänner.
”Bra gjort”, ropar de!
”Du klarade det! Nu går vi hem, där står bordet dukat för dig och bara för dig!”
Hon piggnar till.
”Åh vad härligt att sätta sig vid ett dukat bord, äta god mat och dricka gott vin till.”
Trots allt får hon lön för mödan!
Nästa år! Nästa år då blir det revansch!