Vi är fyra barn, Titte, Agneta, Lasse och Balla, som smyger in i den jättestora röda höladan. Vi tassar försiktigt, smyger, tittar oss om för att kolla att ingen ser oss. När vi kommit in märker vi att ladan är full med hö, nästan ända upp till taket. Jag sträcker på nacken. Långt långt däruppe ser jag taket. Känns som det är nästan upp till himlen. Det hissnar i magen.
Vi viskar, vet att vi inte får vara i ladan. Höet är fullt med smådjur, säger mammaa och det är farligt. Dessutom kan vi ramla ner och slå oss. Men det är ju det som är så spännande.
Vi leker kurragömma. Gömmer oss i höet. Det är perfekt att gömma sig i där. Såå svårt att hitta varandra. Nästan omöjligt. Plötsligt hörs en stark genomträngande röst:
"Var är ni? Kom fram nu! Jag vet att ni är där! Ni får inte leka här! Det här är en arbetsplats och ingen lekplats!"
Det är farfar! Vi vågar inte komma fram. Vi känner både spänning och rädsla. Han står kvar. Efter en stund får vi ge oss och kommer fram ur höet, skamsna med böjda huvuden. Till nästa gång...
mmm sånt var spännande och roligt sen var det ju inte så att de vuxna inte såg allt hö som man glömde borsta av
SvaraRadera