Min mamma är på sjukhuset. Hon har fött barn, min bror.
Hon blev sjuk när hon födde honom, så hon fick vara kvar. Hon har vatten i knäna.
När jag berättade det för de andra barnen på gården skrattade de.
"Vatten i knäna, haha, vad är det för sjukdom?!"
Jag vet att det gör ont. Mamma får tappas på vätska från knäna varje dag, säger pappa. Och det är inte kul.
Men jag sa inget till dem om det.
Vi får inte hälsa på mamma på sjukhuset. Vi får bara se henne genom en glasruta.
Jag har inte fått träffa min bror. Han är på spädbarnshem.
Eftersom pappa jobbar, har vi en tant som kommer och tar hand om min syster och mig på dagarna. Min syster går förstås i skolan, men hon kommer hem på eftermiddagen.
Igår ramlade jag när vi sprang i kapp på gården. Jag fick stora skrubbsår på knäna.
Det blödde jättemycket och jag blev ledsen.
Jag började gråta och längtade hem. Blodet rann, men jag sprang ändå.
Jag saknade mamma.
Tanten såg mig när jag kom in i hallen. Hon blev rädd tror jag, för hon ropade:
"Vad har du gjort?! Blöder du?!"
Jag grät ännu mer när hon sa så.
LIlla, lilla hjärtat, mitt hjärta blöder för de små.
SvaraRaderaGulligt skrivet, lite lillgammalt sådär
Det var annorlunda då, med hemsyster och allt. Vår hette Nora och bakade hela dagarna, kändes det som. En riktig nostalgitripp, din text. Ett av mina romanprojekt handlar om den tiden, slutet av sextiotalet, roligt att se vad som kommer fram ur minnesgömmorna när man börjar på att rota. Möjligt att din text utspelar sig något tidigare.
SvaraRaderaInte alls "gulligt". Vemodigt med verklig svärta.
SvaraRaderaHär känner man verkligen smärta, både av skrubbsår och längtan.
SvaraRaderaBåde mamma och dotter har ont i knäna. Jag undrar så om mamman verkligen hade vatten i knäna eller om flickan uppfattat tokigt?
SvaraRaderaFint berättat.
Stark berättelse med tydlig distinkt ton, det är intressant att med att höra ett barn berätta, man undrar vad som egentligen händer runt och i det lilla barnet som längtar efter mamma och sin bror som hon inte får se.
SvaraRadera