Med hjälp av sin rollator tar hon sig med möda fram; steg för steg. Den gamla damen i mörkbrun vinterkappa hasar mot vaccinationscentralens dörr. Till slut är hon där, vid ingången.
En sjuksköterska står i öppningen. Hon är klädd i en vit svid, knappen som visar hennes legitimation sitter käckt fastnålad på bröstfickan.
”Hej och välkommen in! Är du här för att vaccineras mot svininfluensan?”
”Ja det hade jag tänkt mig.”
”Är du i en riskgrupp?”
”Ja, jag är nästan nittio år, det måste väl räcka!?”
”Nja…, du måste ha någon sjukdom, något som försvagar ditt immunförsvar… eller vara gravid.”
”Ja, gravid är jag ju inte förstås. Men nu när jag har tagit mig hit, jag har så svårt att gå, kan jag inte då få en spruta i alla fall?”
”Nja, du vet… vi har bara fått ett visst antal ampuller för den här veckan och om de då inte räcker… Det är bestämt att den här veckan tar vi bara emot riskgrupper. Du kan komma ifråga nästa vecka.
”Jaa…ha.”
Hon vänder rollatorn hasar tillbaka mot ytterdörren.
Jag skäms å sjukvårdens vägnar, tar mig fram till porten, håller upp den och viskar en liten ursäkt.
direkt ur livet-känsla! man ser allt framför sej och känner den jobbiga situationen för alla inblandade.
SvaraRaderaDenna inskränkta omänskliga sjukvård! Jag skulle minsatt gett den lilla tanten sprutan, som bemödat sig så.
SvaraRaderaJag håller med Heureka, ibland måste man kunna göra undantag, och hon hade ju släpat sig dit.
SvaraRadera