Släktmiddag. Söndag. Samma sak varje gång. Alla pratade i mun på
varandra. Utom jag och mamma. Jag orkade inte öppna munnen ens. I huvudet ekade
det som om jag hade en satellit i omloppsbana runt hjärnan. Nej, flera, många.
”Men mamma”, sa Bengt. ”Du lever i en skyddad verkstad här hemma. Du
fattar inte hur verkligheten är därute.”
Mammas kinder blossade. Hennes blekblå ögon skimrade och läpparna hade
fastnat i en grimas.
”Vi som måste gå till ett arbete varje dag, vi vet”, sa Vera. ”Det är
ingen lek att jobba.”
”Du borde kolla om det finns något du kan göra. Passa barn exempelvis”,
sa Per.
”Jag tycker att du ska fortsätta ha det bra, mamma, sa jag. ”Jag har
fått nog av söndagsmiddagar förresten. Ni bara tjatar på om samma sak. Ni
lyssnar aldrig. Det vore härligt om ni höll tyst en enda jäkla gång”, fortsatte
jag medan jag drog stolen bakåt och reste mig upp. ”Jag går nu.”
Ja vad är meningen med söndagsmiddag om man inte ska lyssna på varandra. Jag hade nog också rest mig upp och gått. Bra berättat!
SvaraRaderaDet var nog dags att någon markerade där. Bra gjort!
SvaraRaderaDroppen.... Bra!
SvaraRaderaDet är ingen lek att vara hemma heller... mycket jobb men ingen lön.
SvaraRaderaBra skrivet, väldigt engagerande och levande.
Stackars lilla mamma som gjort middag och allting! Bra att någon reagerade!
SvaraRaderaStackars mamman *gråter*
SvaraRaderaInte värd ett ruttet öre.
Bra ordat/ kram
Tack! Ja det borde vara mer uppskattat med en mamma som jobbar hemma.
SvaraRadera