Hand - Blekt - Klockan

Ellen stod i kön på postens utlämnings- och inlämningsställe. Det var egentligen en servicebutik. Majas Livs hette det. Hon avskydde att gå dit. Paret bakom disken saknade helt servicekänsla. De log aldrig, sa aldrig något vänligt. Kunde i enstaka fall motvilligt möta kundens blick. Alla hälsades enbart av en utsträckt arm med handflatan pekande uppåt. Inget onödigt tjafs. Helst skulle kunderna veta vad det var de behövde utan mödan att uttala obefogade ord.

Ellen väntade, bytte fot. Klockan var tolv. Hon var hungrig. Tankarna var inriktade på den kommande lunchen. Varmt ute. Grekisk sallad fick det bli. Så spetsade hon öronen. Det var något problem där framme. Ellen betraktade kundens rygg. En äldre kvinna, kanske i hennes egen ålder.

"Men, hur ska jag göra? Om jag skickar det som brev. Kan man söka efter det då?"

Med ena handen höll mannen upp ett stort kuvert med påklistrade frimärken. Han höll det högt ovanför huvudet.

"Du har två val", sa han i grinig ton. "Antingen skickar du som brev och då går det inte att söka efter", fortsatte han och slog på kuvertet med fingrarna. "Eller så skickar du det som paket och då går det att efterlysa. Vilket väljer du!?"

Hans gnälliga röst intensifierades när han uttalade de sista tre orden. Frågan följdes av en djup suck. Han slängde en mörk blick över oss andra som stod och väntade.

"Ähum ... ja ... nej ... ursäkta, men då tar jag brevet eftersom det redan är klart."

"Ha det så bra!" sa mannen utan att vända sig mot kvinnan. Hans fokus var riktat mot kassaapparaten. Det var mer ett utrop än en artighet. Sen:

"Hejdå! Nästa!"

Kvinnan vände sig om för att gå därifrån. Våra blickar möttes. Ett blekt leende. Vi förstod varandra. Utan ord.