Närhet

Fegheten vann. Det gjorde ont att se honom. Helvetiskt ont. Ändå höll jag mig på avstånd. En snabb flyktig kram, helt utan känsla av närhet. Han frågade inte ens hur jag hade det. Jo, det gjorde han väl, men det kändes som om det var en betydelselös fras. Som om han otåligt väntade på ett snabbt svar från mig så han kunde börja. Börja tala om det som var väsentligt. Jag hörde men lyssnade inte. Har lösryckta minnen av att han snackade en massa om att resa bort. Uppleva det optimala äventyret. Han visade sig alltså vara samma gamla romantiker fortfarande. Hitta sig själv, förverkliga drömmar och till slut nå toppen av Maslows behovspyramid. Den var jag inte ett dugg intresserad av. Jag ville jobba. Tjäna pengar. När vi, med bleka leenden en stund senare, skildes åt var jag först bara lättad. Fast det höll inte länge. Värken i bröstet kom tillbaka och gjorde mig fysiskt illamående.