Fegheten vann. Det
gjorde ont att se honom. Helvetiskt ont. Ändå höll jag mig på avstånd. En snabb flyktig kram, helt utan känsla
av närhet. Han frågade inte ens hur jag hade det. Jo, det gjorde han väl, men
det kändes som om det var en betydelselös fras. Som om han otåligt väntade på ett
snabbt svar från mig så han kunde börja. Börja tala om det som var väsentligt.
Jag hörde men lyssnade inte. Har lösryckta minnen av att han snackade en massa
om att resa bort. Uppleva det optimala äventyret. Han visade sig alltså vara samma
gamla romantiker fortfarande. Hitta sig själv, förverkliga drömmar och till
slut nå toppen av Maslows behovspyramid. Den var jag inte ett dugg intresserad
av. Jag ville jobba. Tjäna pengar. När vi, med bleka leenden en stund senare, skildes åt var
jag först bara lättad. Fast det höll inte länge. Värken i bröstet kom
tillbaka och gjorde mig fysiskt illamående.
Vissa frågar med hjärtat och andra inte... Så är det tyvärr!
SvaraRaderaKram
Tack Znogge! Visst är det så.
RaderaOch kram till dig.
RaderaDen gjorde ont att läsa. Nu är jag och mitt internet tillbaks igen.
SvaraRaderaTack GP! Och så bra! 🙋
RaderaVäldigt bra skildrat om hur ont och ömtåligt känslor kan visa sig.
SvaraRaderaTack Skymning!
RaderaFin beskrivning av känslor och referensen till hur vi, eller vissa av oss, bestiger Maslows pyramid precis som vissa bestiger Mt Everest utan att ta hänsyn till vilka som trampas ner på vägen upp.
RaderaTack Kraka! Vilken bra bild om Mt Everest.
Radera