Presenten

Han gled snabbt in i rummet. I ena handen höll han ett litet paket. Ett typiskt sådant som flickor brukar bli glada över att få. "Diamonds are a girls best friend". Marilyn Monroes sensuella röst ljöd i mitt inre. Utan att säga något, vände jag på klacken, gick fram till fönstret och satte mig på den breda fönsterbrädan. Jag stirrade ner på gatan. Den var tom. Inte en enda bil eller människa på promenad syntes. Det regnade. Det var väl därför. I den stunden, när jag stirrade på ödsligheten, gick det upp för mig hur mycket jag tyckte illa om överraskningar. Känslan var alltid obekväm. Jag blev tvungen att förställa mig. Visa upp ett glatt ansikte och blixtsnabbt komma på något begåvat att säga, vare sig jag gillade eller ogillade. Den människa som först kom på att överraska måste ha varit oförmögen att sätta sig in i andras känslor. I så fall hade denne fortare än kvickt förkastat idén som urdålig. Insett det grymma med det hela.

"Du. Titta. Den här är till dig."

Sakta vred jag på huvudet och tittade på det han höll i handen. Han hade öppnat förpackningen och visade ringen som låg i den lilla asken.

"Den kan jag inte ta emot."

"Visst kan du. Se det symboliskt. En tecken på att vi hör ihop, du och jag."