En enveten signal

Det ringde på dörren. En enveten ihållande signal som letade sig in i min hjärna och fick mig att drömma att jag precis varit med om en bilolycka. Jag låg utsträckt på marken. Jag hörde ambulansers sirener. Det var lerigt, blött och kallt och jag hade ont. Det skrek inne i huvudet av ångest och smärta. Så vaknade jag mitt i drömmen. Den skrämmande känslan i kroppen stannade kvar under några sekunder, innan jag vaknade ordentligt. Så hörde jag vad det var. Ringsignalen var ihärdig. Jag kastade en blick på klockan. Fyra. På natten.

"Vad är det för galning som ringer på nu? Ska du eller jag gå upp?", sa jag till Leif.

"Jag går", svarade han och med en hög suck sparkade han undan täcket.

Jag låg kvar i sängen och hörde hur han öppnade dörren och sen pratade ihärdigt. En främmande mansröst bröt av. Rösterna höjdes. Det tog tio minuter. Sen kom Leif tillbaka, la sig i sängen, på rygg, utan att säga något. Jag reste mig halvt upp och betraktade honom.

"Kan du kanske vara så snäll och berätta vad som hände?"

"Vad då? Jaså. Nej. Inget."

"Inget? Det var inte vad jag hörde," sa jag och drog upp kroppen i sittande ställning.

"Det var mannen jag sålde en bil till igår."

"Vad?"

"Han hotade mig."

"Och det tycker du var inget?"

Han vände sakta på huvudet och log mot mig.

"Inget att bry sig om. Nu sover vi ett par timmar till, tycker du inte?"