Det duger inte

Röster från spårvagn nummer elva:

Sitter på spårvagnen, på väg hem från gymmet. Vagnen är packad, fast klockan är sju på kvällen och jag får nöja mig med en ståplats. Jag hör grova mansröster. Tre män längst fram står och hänger mot en stolpe och pratar så det ekar i hela vagnen. Lite i smyg betraktar jag dem.

"Så in i hela helvetet jävla korkat", säger en.

"Vad då?" säger den andra.

"Servera jordgubbar med lingonsylt. Som är det värsta jag vet. Det duger inte. Så in i glödheta."

Ett hest skratt från den tredje.

Så ser jag att en av dem fokuserar blicken. Han stirrar. Vad glor han på? Jag följer hans blick. En äldre kvinna sitter i yttre sätet, intill mittgången. Sätet bredvid henne, fönsterplatsen är tom. Jag erinrar mig nu att mannen som sitter bredvid henne, på andra sidan mittgången, att jag har sett dem prata. Det är säkerligen hennes man.  Mannen som stirrar, han är stor. Både bred och lång. Han ser ut som en boxare i tungvikt. Grov hy och med mörka bligande ögon. Han ställer sig ovanför kvinnan och stirrar ner på henne. Stirrar stint. Till sist reser hon sig och bereder honom plats så att han ska kunna sätta sig på fönsterplatsen. Men det gör han inte. Han placerar sin bastanta kroppshydda på det säte som nyss var hennes. Han sitter rak i ryggen och bligar rakt in i fjärran. Platsen bredvid honom förblir tom.