Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

torsdag 31 augusti 2017

Köksfönstret

Kim såg upp från morgontidningen och stirrade ut genom köksfönstret. Det var ett himla stoj från gården. Varför skrek alla ungar nu för tiden? Var det en tävling i vem som kunde låta värst? Var de potentiella värstingar, kanske? Hon reste sig upp, sträckte sig mot fönstret och med en smäll slängde hon igen glasrutan.

På landet, där hon hade ett eget lantställe, var det alltid tyst. Hon var själv uppvuxen i stan, fast under en stor del av skoltiden hade hon tillbringat fyra sommarlovsveckor hos morbror Frans. Varje år i ... hur många år var det? Första året hon inte åkte var nog när hon skulle börja sjuan på hösten. Frans hade inga egna barn. Var inte ens gift. Mamma följde alltid med henne dit. Efter ett par timmar åkte hon tillbaka till stan. Mamma verkade jobba jämt och kom aldrig och hälsade på henne och hon ringde inte heller. Hon saknade mamma. Fast det hände att hon glömde bort att längta. 

Grannfamiljerna hade barn i hennes egen ålder och de lekte nästan varje dag. De var oftast rätt tysta eftersom de smög på varandra. Kurragömma lekte de mest. Det fanns hur många ställen som helst att gömma sig på. Bakom bondens stora lada, under träbryggan, precis invid gödselhögen. Men man fick akta sig så att man inte brände sig på brännässlorna som växte flera meter höga. Eller annars i höet på höskullen. Nästan omöjligt att hitta varandra där. Om ingen nös av dammet förstås. Det hände att hon sprang in i stallet och låg och tryckte bland hästarna och lyssnade till deras frustanden och andades in deras fräna dofter. Om de inte lekte kurragömma satt de under höhässjorna på åkrarna och berättade spökhistorier för varandra. Och då viskade alla så hon fick spetsa öronen ordentligt för att höra. Inget hojtande alls. Som dagens ungar gjorde.


6 kommentarer:

  1. Huga för så höga brännässlor! De luktar ganska gott men utslagen... aj aj... På min tid var det nog flera av oss som var såna där "dagens ungar"... ;)
    Bra skrivet och extra kul med alla detaljer!

    SvaraRadera
  2. Härligt skrivet, som vanligt ser jag det framför mig!

    SvaraRadera
  3. Jag kan också se det framför mig. Extremt tydliga bilder skapades hos mig. I dag har barn en förmåga att verkligen höras. Jag har ett minne av att vi lekte tystare även om vi naturligtvis också hördes!

    Kram och trevlig helg!

    SvaraRadera