Herman och Ola

Det fanns alltid något outtalat mellan oss. Vi visste det alla tre. Jag kunde tydligt märka det på deras gester och miner. Säkert gjorde de samma iakttagelser på sitt håll om mig. En gång efter en kundfest drog Ola med mig in på hans kontorsrum och stängde dörren. Vi kysstes. Jag gillade det samtidigt som jag förstås fattade hur fel det var. Ola var min chef och han var gift. Det var förresten jag också. Så flög dörren upp och där stod han. Herman. Han andades flåsande. Han sa inget. Gestikulerade enbart med flaxande armar som sa att vi genast skulle pallra oss ut därifrån. Utan ett ord rättade vi till våra kläder och gick före Herman ut. Bakom oss hörde vi dörren slå igen. Flera veckor efteråt studerade jag Herman. Letade efter tecken. Jag såg hans uppfattning tydligt tecknat över hela ansiktet. Den minen uttryckte illamående. I obevakade ögonblick noterade jag att hans blick på Ola var annorlunda. Mer accepterande. Det gjorde mig rasande.