Inger

Inger och jag hade inte setts på mer än sex år. Inte hörts av över huvud taget. Det var mitt fel. Jag hade fått brev från henne. Flera stycken som eftersänts till min adress i England. Vartefter de kom skummade jag brevet snabbt och slängde det sen i skrivbordslådan och svarade aldrig.

Senaste gången vi träffades hade jag lovat att ringa henne. Eller skriva. Men jag orkade aldrig. Jag tog fram breven då och då och satt en stund och stirrade på hennes så ordentligt nedpräntade ord. Hon använde linjerat brevpapper. Precis som jag hade hon svårt att hålla sig rakt över linjen. Bokstäverna hamnade ibland lite under och ibland en aning ovanför. Jag insåg att vi hade liknande skrivstil. En rundad stil, som såg flickaktig ut.

Jag vände min halvsyster ryggen, gjorde mitt bästa att inte tänka på henne. Det var inte särskilt svårt. Vi hade inte känt varandra så länge och var uppväxta i skilda familjer, i skilda områden. Men jag lyckades inte helt. Minnet av Inger fanns där hela tiden och kliade i bakhuvudet. Som en permanent nackskada som gjorde det omöjligt för mig att slappna av.

Nu hade jag gjort det. Ringt. Utan att tänka letade jag fram telefonnumret. Med ens kändes det jättebråttom. Magen hissnade när hon svarade. Jag drog in andan. Hennes röst. Hennes välbekanta västmanländska speciella accent från Västerås. Hon lät överraskad.