Nu skulle vi ses igen. Känslan i kroppen var
obeskrivlig. Ett slags mjukt flimrande i magen som samtidigt gjorde ont. Hon
hade precis stigit av bussen och jag betraktade henne när hon stod och väntade
på att kunna gå över gatan. Ännu hade hon inte sett att jag stod i fönstret. Blicken
helt fokuserad på trafiken. Hur skulle hon bete sig mot mig? Avståndstagande
eller välkomnande? Eller bara kall? Om hon höll distansen förstod jag verkligen
varför, fast jag hade ingen aning om hur min reaktion skulle bli. Hade jag
kraften att klara en besvikelse? Tänk om jag började gråta? Eller svimmade? Precis
i det ögonblicket höjde hon blicken och tittade rakt på mig. Så såg jag
rörelsen. Hon lyfte armen och vinkade.
Fint man känner igen känslan
SvaraRaderaGer hopp.
SvaraRaderaHoppfullt. Igenkänning.
SvaraRaderaHoppas det blev ett kärt och bra återseende!
SvaraRaderaKam och god kväll!
Gillar de två sista meningarna. Fint skildrat!
SvaraRaderaTack för alla era kommentarer! Så kul att få.
SvaraRaderaKramar till er alla!
Vad duktig du är på att beskriva ett möte som jag tror många läsare känner igen sig i.
SvaraRadera