Fotot

Foto från Museum perspektivet


Vilken sekund som helst kommer hon att få syn på det. Fotografiet som Sven tog av mig. Då när vi var som allra mest förälskade. I bara mässingen hade han klivit ur vår gemensamma säng och sagt att han skulle fixa frukost och servera på sängen. Jag hade lagt mig tillrätta och njöt av sängvärmen. Då dök han upp intill mig och tryckte av ett foto. Jag hann aldrig reagera. På den tiden gillade jag inte bilden. Jag tyckte att jag såg trött ut och att jag hade en irriterad uppsyn.

Fast efter Svens död. En kväll satt jag och bläddrade bland alla hans tusentals bilder och hittade just den. Jag kunde inte sluta titta. Jag har ingen aning om hur länge jag var helt uppslukad. Inte av min egen avbild utan av livet som gått och av alla minnen.

När min dotter som, liksom Sven, är fotograf kom med idén att bilden skulle vara med på hennes första fotovernissage blev jag först alldeles paralyserad. Skulle fotot på mig bli möjligt för vem som helst att titta på? Ha åsikter om. Just det här, som betydde så mycket för mig.

"Men du, där är ju du!" säger Berit och pekar. "Vad vacker du var. Fast lika okammad som idag."

Jag ler mot min väninna.

"Faktiskt. Det har du rätt i", säger jag och med bägge händerna rufsar jag runt i mina tunna hårtestar. "Jag är urdålig på att hålla ordning på mitt hår."

"Det där gjorde det inte ett dugg bättre", säger Berit och kastar en hastig värderande blick över mitt huvud.

"Tack så mycket för det", svarar jag."