Anade

Jag anade att jag skulle ångra att jag klev upp ur sängen den där dagen. Redan när jag satte ner mina nakna fötter på den kalla parketten misstänkte jag det. Fast jag inte var klärvoajant eller trodde på förutbestämda öden. Varför svepte jag inte täcket över huvudet och somnade om? I sådant fall hade inget av det som sen hände hänt. Förstås.

Allt gick fel. Allt. Jag missade ett möte med min chef. När jag kom på det ringde jag henne och svamlade. Jag hörde tydligt hur uselt jag förklarade min frånvaro. Jag förstod varför hon var syrlig i sina kommentarer. När jag en stund senare satt på lunchkrogen lyckades jag välta tallriken med pasta med köttfärssås rakt ner i knät. Den av  tomatsmet starkt impregnerade såsen vällde över mina vita jeans. Jag rusade ut ur restaurangen, ner till bryggan som låg intill. Vad jag tänkt göra hade jag själv svårt att förstå. När jag närmade mig slutet på bryggan stannade jag tvärt. Något var fel. Bryggans ändpunkt försvann rakt ner i vattnet. Vågor vällde upp över träribborna. I samma ögonblick halkade jag och gled obönhörligt ner i havet. Iskyla omgav min kropp och en stor kallsup fyllde min mun och näsa. Frustande lyckades jag komma upp och hålla huvudet ovanför ytan. En okänd man sträckte sina händer mot mig och drog upp mig. Han skjutsade mig hem. Efter att ha brett ut en tjock frottéhandduk över passagerarsätet och en annan som han svepte runt min kropp. Jag förstod inte så här efteråt varför jag inte bad om hans namn. Nu kunde jag inte ens tacka honom.