En parksoffa på Kungsgatan.

Hon utstrålade säkerhet. Samtidigt la jag märke till något sårbart som vilade över hennes ansikte. Det var inte hennes tjockt pudrade kinder, hennes med svart eye liner hårt markerade ögon och läpparnas skarpt röda linje. Något helt annat än det långa håret som var platinablont och låg i mjuka vågor över axlar och rygg. Den svarta kjolen var pennsmal. När hon gått förbi mig och jag betraktade hennes ryggsida kunde jag, för varje steg hon tog, skönja konturen av stjärten. Jag iakttog att hon trots de höga klackarna undvek att knäa fram. Hon gick med rak rygg och sträckta ben. Det var något annat, bortom det artificiella.

Så med ens stannade hon och vände sig om. Hon stod stilla under några sekunder och tittade rakt på mig, fast utan att se mig. Det var som om hon såg rakt igenom mig och hade fått syn på något eller någon som befann sig bakom mig. Automatiskt vred jag på huvudet och tittade. Tomt. Jag riktade återigen min uppmärksamhet på kvinnan. Medan hon böjde ryggen en aning och sköt fram huvudet tog hon några trevande steg mot mig. Jag förstod att hon inte längre var lika fokuserad på hur hon placerade fötterna, eftersom ett litet snedsteg gjorde att hon svajade till och som tur var (eller var det skicklighet?), lyckades förhindra att ena foten vred sig neråt och inåt. Nu stod hon framför mig och stirrade. Så öppnade hon munnen.

"Jens? Är det du Jens?"

"Du misstar dig", sa jag. "Jag måste gå", fortsatte jag och reste mig upp.

När jag med hastiga steg gick därifrån kunde jag förnimma hennes stirrande blick i nacken. En lättnadens suck lämnade mina läppar när jag vek av, in på Korsgatan.