Kom an

Det var tyst och stilla när jag styrde löparstegen mot Frölundaborgområdet. Söndag och sen eftermiddag. Hela det stora området andades övergivenhet. Andra tider är parkeringarna fulla av bilar, skolelever som tränade friidrott och anställda som sysslade med allehanda uppgifter. Det enda jag hörde var mina egna taktfasta kliv när löparskorna landade på asfalten, här och där med en tunn yta av grus som gjorde att jag gled en aning. Då fick jag syn på honom. Han låg på en bänk. Inne i ett trångt bås invid diskusbanan. Kanske till för diskuskastarna att vänta i om det regnade. Han var klädd i slitna smutsiga kläder, i oidentifierbara dunkla toner och han hade huvan dragen över huvudet. På golvet nedanför honom låg en plastkasse som det stod ICA på. Han rörde sig inte. Jag kunde inte avgöra om han sov. Jag tänkte att, om han gjorde en ansats, reste sig upp och närmade sig mig, skulle jag skrika:

"Kom an, bara! Jag är inte rädd."

Men inget hände.