Skrivövning Skrivarklubben

Så här har jag tänkt:

Min huvudperson heter Astrid. 

Astrid har blek hy, blekblå ögon, liten och smal

Gå tredje året på gymnasiet

Astrid bor hemma hos föräldrarna i Hovås utanför Göteborg. Hon har en bror som är två år yngre, Albin.

Familjen är rik, pappan är egenföretagare, mamman hemma, håller på med välgörenhet

Astrid är tystlåten, osäker, älskar sin bror, har respekt för pappan

I slutet av berättelsen är Astrid rädd men samtidigt lugn och trygg med att hon gör det rätta

(Jag tog bort det första i meningen om ”uppspärrade ögon”)

Astrid kippade efter luft och försökte se förbi de svarta prickarna på näthinnan. Smällen som just briserat i hennes ansikte fick henne att tappa andan. Det gjorde helvetiskt ont. Sved som eld på kinderna och inne i näsan dunkade det så hårt att ögonen tårades. Hon visste trots att hon inte kunde uppfatta det riktigt. Det var Albin. Hans andades tungt och ur hans öppna gap rasade höga stön ut.

”Astrid!”, väste han samtidigt som ett nytt stön ramlade ut ur munnen. ”Jävla Astrid! Du tvingade mig.”

”Vad? Är du helt galen?”

Astrid hade svårt att formulera orden. Tungan lydde inte. Det var som om den var svullen och inte fick plats i munnen längre. Hon drog med fingrarna under näsan. Blött. Hon tittade. Det var blod.

”Jag var tvungen”, sa Albin.

Hans andning hade lugnat ner sig en aning.

”Vad då jag som tvingade dig? Tvungen?”

”Du lyder ju inte farsan!” Nu skrek Albin och andningen blev flåsig igen. ”Din idiot. Du gör det bara svårt för dig.”

Han höll fram en pappersnäsduk. Med ett ryck tog hon pappret och höll det under näsan.

”Fattar du ingenting?” fortsatte han.

”Nej.”

”De kommer att låsa in dig om du inte lyder. Det här var en varning. Fatta!”

”Mitt ansikte. Du har förstört mitt ansikte.”

”Som sagt, en varning”, sa han och vände sig om och gick.

Astrid hade nyss sagt att hon inte begrep, men det gjorde hon. Mycket väl. I den stunden bestämde hon sig för att lyda och gå tillbaka till sitt rum. Stanna där. Löftet hon gav sig själv i det ögonblicket var att det här var början på slutet. Det fick ta den tid det tog. Under tiden skulle hon inte visa någon sitt inre, framför allt inte visa Albin. Men en dag …